Ja, skratt är tillåtet.

Jag och mitt hjärta började skoja om dejtingsajter. Well, jag blev så uttråkad att jag signade upp mig och det är något av det roligaste jag gjort. Vilka mail man får alltså.

Två stycken att prata F1 med får ju anses vara en vinst.

Jag har skrattat väldigt mycket de senaste timmarna. Kallas för ängel, vad de inte vet är att jag är ett svin, någon vill slå till, en annan vill sätta upp sig på intresselistan. Alltså? 

Snart är det fredag, jag har nu räknat stenhårt med att vara ledig, jag ska dricka champange med mitt hjärta och sedan dansa på Debaser med henne. Kanske dansar vi även på Debaser på lördagen, men då är det Sound of Arrows. Fint. Mitt HJÄRTA ska komma till mig. Lovelovelove.

Dom band som binder mig här.

Jag vet att jag har sagt att jag inte kan tänka mig att flytta tillbaka till stockholm, men nu är jag här. Ångesten kryper i mig av okänd anledning. Jag tänker på att jag tjänar sådär halvmycket, jag jobbar ju inte heltid, men äh. Man blir ju inte rik direkt. Det är inget jag ska haka upp mig på. Villvill ju ha egen lägenhet, stunder känns det som om jag ska gå sönder av att bo här. Hade jag haft TV på rummet och viasat motor hade jag nog aldrig lämnat det, mitt rum är jäkligt bra just nu. Det luktar dessutom ljuvligt av Make Up Stores doftljus.

I två dagar har en sjuk huvudvärk plågat mig. Häller i mig vätska och äter frukt. Jo det kan nog vara så att det här beror på mina matvanor. Det går inte att leva på keso. 

Varför gjorde jag slut?

Ja, varför gjorde jag slut med den som gett mig livet tillbaka efter många svåra år? Östgöta Nation i Lund. Jag önskar att jag kunde ha stannat och fortsatt mina studier, för sanningen är ju den att det inte bara var motviljan mot att bli sjuksköterska som drev mig därifrån, jag hade troligen kunnat slutföra de studierna om min kärlek till nationen varit oförändrad. 

Ibland saknar jag min lägenhet och den speciella lukten som finns i huset, ljudet när man stoppar nyckeln i ett kodat lås och ofta, ofta saknar jag de vänner jag har där. Samtidigt känner jag just nu att jag inte kan råda någon att välja just ÖG. Jag känner mig som en förrädare, jag som lockat folk dit, pratat om det stora i att få vara med i gemenskapen på nationen och själv varit förförd av det.

Jag vet att flera har blivit mätta på ÖG efter att ha varit mycket aktiva, det är så speciellt och man är nära så enormt många människor och man upptäcker saker man inte vill. Det är saker som behandlas oproffessionellt, man ska känna och slicka röv på rätt personer, alla behandlas inte lika, något jag tycker den relativt nya utmärkelsen ”årets novisch” visar. En sådan utmärkelse är säkert rolig att få, men de som inte får dem kan nog skadas mer än vad den som vinner får ut av det. För mig var nationen under lång tid en plats att växa och utvecklas på. Är man inte helt öppen och vågar ta stor plats när man kommer som ny tror jag inte att man kan få den utmärkelsen, vissa faddrar glömmer också bort dessa personer, förmän väljer att kontakta vissa personer för att erbjuda dem en plats i sitt lag, främst tjejer för att de är snygga. 

Någon blir avstängd för en sak som nästa person inte blir. Vissa kan bete sig illa, andra kan inte göra några misstag. Lägenheter erbjuds vissa men inte andra, med förklaringar som inte håller. Det pratas bakom ryggen, traditioner bryts, men det pratas mycket om traditioner på ÖG. Bara för att du jobbat hårt belönas du inte alltid med ett tack eller en post du är lämpad för och har blivit rekommenderad. Jag har till flera sagt under en längre tid att de inte ska jobba mer än de själva vill och inte jobba för mycket, de ska känna att de gör det för sin egen skull. Det finns utmärkelser som ges, men många glöms bort i det stora.

Östgöta Nation har gett mig mycket och jag har gett Östgöta Nation tre och ett halvt år av mitt liv där jag begått stora misstag, det erkänner jag och har bett om ursäkt för). Under min tid har jag varit nationen helt trogen och gjort allt jag kunnat för att främja den, finnas till hands och ta hand om alla. Det fick ett bittert slut och nu får jag bara magknip av alla uppdateringar mina vänner gör på facebook, tyvärr är det många som inte kan kallas vänner. Det är dags för en ny rensning.

Radera dig för gott?

Ibland inser jag hur trivialt allt det jag tänker på är. Jag gnäller över min ensamhet, ångesten som bor i mig och gräver ett hål, jag har verkligen ont i magen och har inte ätit ett enda vettigt mål mat sedan jag flyttade hem. Alltså mer än två veckor sen, eller fan, vänta, jag åt på nyår! Jag äter ungefär en tredjedel av maten jag har med mig som lunch till jobbet. Dricker kaffe istället.

Har jag skrivit om de sjukt onödiga smsen jag skickade i fredags? Jag blev så arg på min saknad och tomheten. Jag bad om ursäkt senare, det var orättvist mot honom. Men han sa att det var bättre att han fick dem än någon som de skulle såra. Fan alltså.

Men åter till det här med att mina känslor är helt triviala, idag så sändes en radiodokumentär om folkmorden i Rwanda. Det är något att må dåligt över, hur västvärlden reagerar, inte bara i detta fall. Om det är någon katastrof av något slag så ska alla västerlänningar hem, det känns så fel att vi kan fly, men de som har det verkligt svårt tvingas stanna och ofta utan hjälp. 

Jag borde uppskatta allt det jag har mer, istället för att älta det jag saknar. Music is my boyfriend.

 

Vad gör man en ledig helg?

Hopp, då var man ledig i helgen och jag har lust med nada. Peppen har liksom runnit ur mig, visst jag är fattig som en kyrkråtta också. Drygt en månad kvar till lön… Möte med cheferna på jobbet på måndag.

Imorgon kanske jag kan spana på nya glasögon, börjar fan undra om min syn har försämrats, ser inte vad som står på beställningsskärmen i köket på jobbet om jag inte står typ en decimeter bort. Dåligt tecken.

Idag har jag roat mig med att skicka onödiga sms. Att jag inte kan låta bli. Har inte fått något svar på det om att jag inte vill se honom igen. Kanske inte så konstigt, vad svarar man på sånt liksom?

Kent’s b-sidor i öronen, som i högstadiet. Kanske med samma känsloläge också, alltid detta med att drömma om någon jag inte kan få.

Du är mitt vykort.

Asfalten gnistrar så som dina ögon tindrade. Skogen är mörk som mitt hjärta, jag tänker att om du vill ha mig så är jag din. Men jag undrar om det inte redan är så att jag är din. Jag liknar dig vid ett vykort föreställande mitt semesterparadis. Du säger att du inte vill förstöra det genom att visa dina dåliga sidor. Jag undrar i min ensamhet vad det betyder. Vi pratar ofta, jag tänker på dina mjuka läppar och ditt finurliga leende. Jag vill ha det hos mig igen, om så bara för en kort stund. Ofta säger du att du vill göra de saker jag drömmer om, sådant som jag inte har någon att dela med. Du berättade om hur du föreställde dig mig i min stora halsduk. Jag tänkte på hur det skulle vara att få gå hand i hand med dig längs vattnet. Visa världen att jag har den finaste vid min sida. Om jag skulle få dela en dag med dig igen vet jag att hålet i mig skulle växa betydligt då vi skiljdes åt igen, som senast när du satte dig på tåget hem. Du lämnade mig ensam kvar på perrongen med smaken av dina läppar. Du undrade efter om det var okej att du saknade mig. Jag sa att det var det, men hade svårt att säga något själv, av rädsla för att vara fel.

Du avslutade samtalet med ‘puss’. Jag undrar om det betyder något för dig.

Om det bara fanns ett vi,

Jag har det så obeskrivligt tungt när jag har pms, vill gråta men det finns inga tårar, jag minns inte ens när jag grät senast. Vill jobba hela tiden, för då stänger jag av. Jag vet ju dock att det inte är ett vinnande koncept, jag har försökt förut och då smäller det efter ett tag. Som min vän sa, jag måste lära mig att vara ensam med mina tankar. Jag trivs ju dock inte med dem, de är så fyllda av saknad. Saknad av något jag inte riktigt vet vad det är. Vänner som är fantastiska har jag, till och med så att jag inte känner något behov av fler. Snart kommer en av de fina att finnas i 08-land i fem månader. Den närmsta och ärligaste har blivit erbjuden jobb långt bort, jag vill ju att hon ska jobba i stockholm, men jag vet också att läget för jobb inom hennes område inte är lätt här.

Ibland, nej förresten ofta undrar jag om det handlar om kärlek. Men jag vet ju hur svårt det är för mig. Tänker på herrn, fina pojken från i somras, han finns med mycket, mycket. Nu tittar jag på tv, där muskelknippet är med, jag minns våren och hur han i höstas sa att jag gärna fått vara tydligare med mina känslor för honom. Varför var inte han tydligare, vad hade det kunnat bli?

Varför kan jag inte bara se framåt, rakt framåt, tänka på att det finns någon där ute för mig, som jag inte mött än. Jag vill ju ha ett VI. Tror jag.

Konsten att undvika.

Jag låter bli att göra sådant som jag egentligen tycker om, främst handlar det väl om musik. Jag lyssnar inte på Håkan längre. Känslorna som kanske skulle anfalla då vågar jag inte möta. Tankarna på den fina pojken från i somras finns kvar och han är ett med Håkan och Veronica Maggio. Han säger rätt saker hela tiden, men vi kan ju aldrig ses och aldrig ses och aldrig bli något. Det gör svider lite hela tiden.

Okej, nu är jag PMS-monster också, därför försöker tårarna tränga sig fram hela tiden också. Vill inte!

Jag hoppas innerligt att mitt hjärta kan komma upp i slutet av månaden, så att vi kan gå på debban och se Henric de la Cour och Kite!

Jag saknar dig, jag SAKNAR dig!

Jag saknar honom, Herrn, så att det värker. Jag är ledig imorn, jag önskar så hett att jag satt på tåget till honom. Fan alltså, detta är så fel.Skakar på huvudet. Förstår inte vad det är jag saknar. Den mjuka huden?

Man ska inte göra sådant som man vet att man mår dåligt av. Jag kan inte låta bli Rockfoto-Emmas blogg, eller Rebecka Simonssons, trots att jag mår som en överkörd bäver av båda två.

Statusuppdatering angående jobbet, fortfarande roligt, ont i fötterna, kört kassan helt själv, kändisar äter på MAX och när någon druckit alkohol i mängder känns det trots avståndet.

…och jag vet så väl, att allt det där är passé…

Jag kan inte greppa det, motviljan mot älskade ÖG, att tiden i Lund är slut, det som var min fristad. Känslan är konstig, jag känner mig liksom utanför, lite arg och besviken. Folk behandlas så olika och jag vill inte lägga någon energi på det, vill minnas tandem och de gyllene Sunset-kvällarna. Men det blir kallt i magen och det känns, jag vet inte.

 

Idag har jag jobbat första dagen, jag har blivit visad runt, gjort hamburgare i mängder, vikt in dom sådär fiffigt i papper. Det finns en klar risk för överhettning i min skalle. ”skulle det vara rödlök på den”, igen och igen. Men de sa att jag var duktig, det kanske är sånt de måste säga, men jag kände mig inte född i onödan. Imorn ska jag stå i kassan, hu! Jag har läst manualen, men felslag, det har ju aldrig varit min grej. Sen kan folk använda typ värdekuponger, helt nytt för mig, samt utländska sedlar. Lalalalaaaaa. På fredag ska jag göra ett kassaprov för att få ut mitt egna kassakort. Kissbjörn?

Minus är dock att jag fortfarande luktar rödlök om händerna, handkräm finns ingenstans i detta hushåll att tillgå heller. Jag gav bort min till TK. När jag kom hem var jag trött, tappade min clementin på golvet och sedan ett stort tungt glaslock på tån, alltså precis vid nagelbandet. Det värker.

Jag hade faktiskt kul! Och trevliga glada, roliga kollegor!

ps. har jag sagt att jag hatar popup-fönster?

« Äldre inlägg
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.