Anna Järvinen är fantastisk!
Sitter här mitt i natten, har skrivit lite på min uppsats, borde kommit längre. Men motivationen finns inte. Det är bara foto och Gamleby i mitt huvud just nu. Skickade in en ansökan och hoppades, men vågade aldrig tro. Inte skulle väl jag bli kallad till intervju? Men det blev jag, en sån chock, ett sådant glädjerus och vilken ångest, min älskling bor ju i Lund och vi ska ju bo tillsammans i höst, eller? Sedan läste jag uppgiften som skulle in, en bil, hallå, vart skulle jag hitta en bil att fota? Jo, jag vet, det finns massor av bilar överallt, men ingen som jag kunde ställa där jag ville eller vara i. Men jag hittade en bil, då var modeller svårare att hitta, sedan började det regna. Panik, men jag fick en bild och den lades på lådan idag. På måndag ska jag dit på intervju, jag vill så gärna. Tror inte att någon anar hur mycket jag vill. Men dessa tankar på framtiden förde mig bakåt.
Så mycket har hänt. Mina drömmar har förändrats, men aldrig har något känts så rätt. Jag har min depression, min panikångest och min medecin, men jag kan ändå kalla mig lycklig. Jag känner mig ofta lycklig när jag tänker på allt jag har och hur långt jag kommit. Vet att jag inte skulle kunna tänka så långt utan medecinen, men det är faktiskt av mindre värde, för den låga serotoninhalten i min hjärna bara är…
Jag har utvecklats enormt som fotograf, som person. För ett år sedan var jag ynklig, lite slampig (ok, det är jag kanske fortfarande), krävde att mitt ex skulle se bara mig, bara för att jag inte kunde släppa taget, men vem skulle kunna kräva att jag skulle gjort det när livet i sthlm var som det var… För två år sedan var livet på samma sätt, minus slampigheten. För tre år sedan bodde jag med Mr M, men det är snart tre år sedan jag flyttade och det nog tog slut egentligen, även om det inte räknas så. Det finns bilder från hur vi bodde, men jag kan inte komma ihåg hur det var och hur vi hade det. Var det fint ibland? Skrattade vi, umgicks vi med någon annan än oss och hans familj? Det jag minns är knarrandet i huset, känslan av mattorna när man gick igenom de olika rummen, hur golven lutade, annars minns jag inte så mycket. Det är konstigt. Jag trodde på något sätt att det var föralltid. Kanske är min nuvarande kärlek inte heller för alltid, kanske kommer jag inte minnas det heller. Men jag hoppas att det inte ska ta slut på samma fula sätt om det skulle göra det.
Andra saker minns jag så tydligt, kanske inte konstigt då det bara är några månader bort. Herrn i den andra studenstaden i norr. Han hjälpte mig så mycket utan att få veta det. Han har en dubbelgångare här i Lund, eller, ah, de var lika första gången jag såg honom, den där D, nu vet jag inte. Men för ett tag sedan sa jag nog allt till honom som jag inte skulle säga, men som jag kanske borde sagt till Herrn. Jag vet inte om jag sa det eller om det bara är ett skruvat minne, då jag intalat mig själv att inte säga något eller prata med honom. Men jag måste prata med alla, berätta för dem att de är bra. Alla förutom Herrn, som jag tror behöver höra det, men han gjorde mig så knäsvag att jag inte kunde prata. Jag blev bara tyst lugn och harmonisk. Men min Gullman är jag sprallig, skrattar mycket och visar upp hela mitt register för de flesta. Det känns verkligen som om det HÄR är jag. Annars skulle jag nog inte le så ofta, inte ha bakisångest så ofta längre, bakisångesten jag tidigare kunde ha efter nyktra krogkvällar, bara för att jag pratat med någon…
Nu är saker bra även om framtiden är mycket oviss. Tjoho.