It hurts!

{ oktober 26, 2009 @ 11:43 f m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Jag mår verkligen dåligt, tårar som pressar på. Vill inte äta, vill inte leva. Vill verkligen bara må bra. Känna att jag inte gjort fel, känna att jag inte ljuger för någon eller mig själv. Men allt det svarta är skrämmande. Jag vill inte förstöra något, vill vara pålitlig och okej. Jag är väl okej egentligen, men varför känner jag ett sådant självhat och dragning till det jag vet får mig att må sämre. Varför applicerar mina drömmar skit på älskling? Saker som jag gjort, det är jag som gått över gränsen. Det är jag som felat. Vart är vägen ut?

Fittaaaa.

{ oktober 5, 2009 @ 5:37 e m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Saknar mamma, så sjukt sjukt mycket. Längtar hem till far i största allmänhet. Vet inte om jag vill plugga det här, fältstudiedagen gjorde mig ännu mer osäker. Men vad har jag för val?

Jag vet att jag inte betedde mig ok i lördags, tog det chill först. Sedan blev något galet som fan. Allt kröp ur, pressar tillbaka det hela tiden, borde må bra och vara glad med tanke på att livet har alla möjligheter att vara bättre än någonsin. Men är det inte, jag känner mig så konstigt trasig, har ingen lust. Luktar illa, vad gör det. Känner mig fet och det är något jag vill ändra på. Mitt utseende är okej, jag har vänner och min fina pojkvän, det är vad det är. Jag kan inte tro att han ska gå och göra saker av rädsla. Han är fin och jag är rädd och så säger jag det och det blir elakt. Men jag hatar verkligen det förflutna.

Vet inte vad jag ska göra, funderar kring hur jag vill leva. Det är ju inte så här, det är lätt när jag befinner mig i det. Men då jag tar ett steg tillbaka känns det fel, jag saknar lugnet. Jag vill vara snäll, men är elak, kanske för att skydda mot det sjuka jag känner mot mig själv.

Bless the lord.

{ september 4, 2009 @ 10:30 f m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Ångest och åter ångest, konstant. Blir arg, för ibland är jag så glad, sen tvärvänder allt. Borderline, jag är sån och nu är det mycket. Jag lyssnar på Taizé sånger och försöker hitta styrka och lugn. Jag vet att det finns någonstans inom mig.

Det blir hemmahelg, utan krav. Jag måste äta och sova ordentligt i några dagar, jag slarvar, det är inte meningen, men att äta med konstant illamående är inte kul.

Saker går inte som jag vill och samhället som hållt mig tillbaka länge ger mig käftsmäll efter käftsmäll när jag försöker resa mig. Jag har vänner och kärlek, familj som är så underbara, det räcker inte hela vägen dock. Jag vill inte klaga, men tårarna rinner.

Nu är det skoldags, ergonomi, det ska nog bli bra, sedan är det dags att träffa psykologen.

Vändningen.

{ juni 29, 2009 @ 11:47 f m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Jag har väntat på att det ska vända, det har liksom varit så galet bra så länge nu. I lördags blev jag irriterad och sen var känslan annorlunda, jag blev arg och provocerade som fan för att se vad som hände. Inget hände direkt, men så här i efterhand hände något. Det blev kallt, rätt åt mig. Att jag inte kan låta bli, att känslan, viljan att bli sedd och bekräftad är större än de lärdomar jag tagit tidigare förstår jag inte. Jag menar ju inte mycket av det jag säger och gör. Jag gör det bara för att trycka på knappar och kanske få mitt sjuka behov tillfredsställt. Känns bra för stunden, sen vet jag att det är fel, för det gör det svårt att vara nära mig och jag får ångest.

Nu håller jag på igen, men det är för att jag är vilsen, vill ha sönder bara för att. Det är fel, för jag vill att det ska vara fint, för vi är fina. Jag är för rädd för att fråga.

Mår som jag förtjänar?

{ juni 29, 2009 @ 9:01 f m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Mår illa, är yr och mår allmänt kass. Bakfull, eller sjuk? Var ju ute i lördags, sjukt jävla kul. Vilka vänner man har. Folk som jag inte ens visste existerade för ett år sedan, men oj vad de får mig att skratta och känna mig bra. Jag hoppas att jag inte var elak mot någon bara. Det är aldrig meningen, jag är bara lite fucked.

Vill tillbaka till Taizé, vet inte riktigt vad jag ska göra hemma, även om jag har saker att göra, men jag vill till kyrkan och sjunga och känna lugnet.

Imorgon kommer en vän från stockholm hit, jag måste plocka upp alla strumpbyxor som ligger på golvet. Orkar inte, kräks istället. Jag vill må bra i kroppen!!!

För jag kan inte sluta.

{ maj 25, 2009 @ 11:42 f m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Nä, jag kan inte sluta gråta och tycka att det känns rätt menlöst.

Är det att jag inte kom in eller är det pms?

Väntar några dagar och ser. Men nu undrar jag vad jag ska göra. Står med en underbar D700 men ingen dator att titta på bilder och redigera de bilder jag tagit på. Vad är man då för fotograf?

Lights will guide you home…

{ maj 23, 2009 @ 7:24 f m } · { När det inte går som det ska. }
{ } · { Kommentera }

Omotiverad, det är så jag känner mig. Varför gå upp, varför städa, varför göra något alls?

De sista veckorna har varit galna, så mycket att göra, aldrig en stund för mig själv, nu har jag haft två dagar för mig själv och jag har ingen lust. Det kan vara Gamleby-beskedet, slututställningen som inte är bra gjord från min sida eller det faktum att jag slarvat med medecinen i någon vecka. Kanske att jag varit sjuk och drog på mig en släng av bältros. Idag ska jag jobba matlag, det ska bli kul, för då har jag något att göra. Jag vill verkligen inte bli sån här, tårar som rinner och ingen lust alls att äta.

Jag har verkligen blivit tofflig. När jag inte är med min fantastiska pojke känner jag mig så tom. Jag saknar hans lukt och lena hud, sättet han får mig att må, hur jag kan titta på honom, bara för att han är det bästa jag vet. Eller syskonbarnen är ju mer än allt annat. Sådana blodsband går inte att tävla mot.

Det regnar idag.

Femte reserv.

{ maj 22, 2009 @ 1:06 e m } · { När det inte går som det ska. }
{ } · { Kommentera }

Fuckit. Jag trodde aldrig att jag skulle bli kallad till intervju, blev kallad och jag vill ju verkligen gå där. Femte reserv till fotoskolan i Gamleby. Tror inte att fem kommer tacka nej, reservplatsen står kvar två veckor in på terminsstarten. Det går bra att planera livet nu.

Jag ville ju, ok, min styrda fotuppgift var ju inte helt smashing. I know.

Jaha, ska jag bli sjuksyrra, eller arbetsterapeut nu och vara fotoförman? Hallååååå, jag vill bli fotograf. I know att jag skulle kicka ass.

Nä, nu är jag trött och ledsen. Men jag vet ju att jag ändå gjorde bra ifrån mig. De sa att det var 206 sökande eller nåt på intervjun, jag var en av 43 som blev kallade och sen tar de in 22. Sett som en tävling kom jag på 27′e plats av 206 startande, inte helt illa ändå.

Okej, jag ska lyckas med saker ändå. Sommaren kommer att ägnas åt fotoprojekt.

Äppelöga

{ maj 6, 2009 @ 11:32 e m } · { Glädje., Kärlek }
{ } · { Kommentera }

Anna Järvinen är fantastisk!

Sitter här mitt i natten, har skrivit lite på min uppsats, borde kommit längre. Men motivationen finns inte. Det är bara foto och Gamleby i mitt huvud just nu. Skickade in en ansökan och hoppades, men vågade aldrig tro. Inte skulle väl jag bli kallad till intervju? Men det blev jag, en sån chock, ett sådant glädjerus och vilken ångest, min älskling bor ju i Lund och vi ska ju bo tillsammans i höst, eller? Sedan läste jag uppgiften som skulle in, en bil, hallå, vart skulle jag hitta en bil att fota? Jo, jag vet, det finns massor av bilar överallt, men ingen som jag kunde ställa där jag ville eller vara i. Men jag hittade en bil, då var modeller svårare att hitta, sedan började det regna. Panik, men jag fick en bild och den lades på lådan idag. På måndag ska jag dit på intervju, jag vill så gärna. Tror inte att någon anar hur mycket jag vill. Men dessa tankar på framtiden förde mig bakåt.

Så mycket har hänt. Mina drömmar har förändrats, men aldrig har något känts så rätt. Jag har min depression, min panikångest och min medecin, men jag kan ändå kalla mig lycklig. Jag känner mig ofta lycklig när jag tänker på allt jag har och hur långt jag kommit. Vet att jag inte skulle kunna tänka så långt utan medecinen, men det är faktiskt av mindre värde, för den låga serotoninhalten i min hjärna bara är…

Jag har utvecklats enormt som fotograf, som person. För ett år sedan var jag ynklig, lite slampig (ok, det är jag kanske fortfarande), krävde att mitt ex skulle se bara mig, bara för att jag inte kunde släppa taget, men vem skulle kunna kräva att jag skulle gjort det när livet i sthlm var som det var… För två år sedan var livet på samma sätt, minus slampigheten. För tre år sedan bodde jag med Mr M, men det är snart tre år sedan jag flyttade och det nog tog slut egentligen, även om det inte räknas så. Det finns bilder från hur vi bodde, men jag kan inte komma ihåg hur det var och hur vi hade det. Var det fint ibland? Skrattade vi, umgicks vi med någon annan än oss och hans familj? Det jag minns är knarrandet i huset, känslan av mattorna när man gick igenom de olika rummen, hur golven lutade, annars minns jag inte så mycket. Det är konstigt. Jag trodde på något sätt att det var föralltid. Kanske är min nuvarande kärlek inte heller för alltid, kanske kommer jag inte minnas det heller. Men jag hoppas att det inte ska ta slut på samma fula sätt om det skulle göra det.

Andra saker minns jag så tydligt, kanske inte konstigt då det bara är några månader bort. Herrn i den andra studenstaden i norr. Han hjälpte mig så mycket utan att få veta det. Han har en dubbelgångare här i Lund, eller, ah, de var lika första gången jag såg honom, den där D, nu vet jag inte. Men för ett tag sedan sa jag nog allt till honom som jag inte skulle säga, men som jag kanske borde sagt till Herrn. Jag vet inte om jag sa det eller om det bara är ett skruvat minne, då jag intalat mig själv att inte säga något eller prata med honom. Men jag måste prata med alla, berätta för dem att de är bra. Alla förutom Herrn, som jag tror behöver höra det, men han gjorde mig så knäsvag att jag inte kunde prata. Jag blev bara tyst lugn och harmonisk. Men min Gullman är jag sprallig, skrattar mycket och visar upp hela mitt register för de flesta. Det känns verkligen som om det HÄR är jag. Annars skulle jag nog inte le så ofta, inte ha bakisångest så ofta längre, bakisångesten jag tidigare kunde ha efter nyktra krogkvällar, bara för att jag pratat med någon…

Nu är saker bra även om framtiden är mycket oviss. Tjoho.

Kan vi byta?

{ april 12, 2009 @ 9:10 e m } · { Ångest. }
{ } · { Kommentera }

Jag har ett liv som är så fint, en underbar familj, fina vänner och en pojkvän som är så underbar.

Jag är mest jobbig, det är så jag känner. Jag tröttnar på mig själv, även när jag sitter själv gör jag konstiga ljud, hoppar upp och ned på stolen, sätter benen bakom huvudet osv. Jag tröttnar på att umågs med mig själv ganska fort, när jag är ute bland folk är det ofta så att jag nästan sitter på händerna för att inte göra konstiga saker, jag biter mig i kinden för att vara tyst, där är just nu en ganska fin köttig bit att tugga på. Precis för stunden när jag är sådan som är överallt är det okej, jag tänker inte på valken på magen, de orakade benen, de stora svara porerna och de gula tänderna, då är jag bara. Men jag rusar fram för fort, glömmer bort vem jag är och att jag har vänner som bryr sig, det svåraste av allt just nu är att det lätt glider ner sprit. Det har jag aldrig sett som ett större problem, men när jag blir full blir det svårare att reda ut dagen efter om jag sa något dumt eller om jag bara var för mycket, som alltid.

När jag kommer hem efter skolan utvärderar jag ofta om jag varit jobbig under dagen, alla de dagar jag varit glad och sprallig blir svaret ja, du har varit jobbig, du har tagit plats Evelina, kryp tillbaka till skamvrån. Jag vill våga vara sådan utan att skämmas, utan att få  herr Ågren på besök och aldrig mer vilja prata med någon. Men när jag väl kommer utanför dörren ser jag ofta till att synas och höras. När jag dricker blir det lite till, min osäkerhet slutar i ett enormt bekräftelsebehov och det känns inte bra. Jag får bekräftelse från dem jag älskar och det borde verkligen räcka.

Jag är rädd för att berätta fel saker, om mig själv kan jag berätta mycket, jag tröttnade på att hålla tyst mitt i min depression. Nu är jag öppen och det är stötande. Men saker som rör andra, mina åsikter om andra och mina tankar om sånt som rör andra än mig borde jag hålla inne med. Även om jag säger till en tjej att hon är snygg känns det fel, för jag vet inte hur man säger sådant på rätt sätt.

Sprit finns det gott om i Lund, i studentkretsar, men jag dricker för mycket, eller kanske främst så att jag dricker mycket sprit på kort stund, bara för att. Jag tycker inte om att vara full, inte på det viset. Lite rusig av vin kan vara mysigt, men full, när man snubblar och inte märker att läppglanset hamnar snett är inte kul någonstans. Ändå blir det så alltför ofta. Är det för att öl inte faller mig i smaken och för att cidern som serveras ute inte är min favorit?  Jag vet inte, men dom där minttu shotsen måste få ett slut. Innan jag sårar någon annan. Det är vad min ågren handlar om för det mesta, blev någon ledsen nu? Sa jag det där jag tänkt på att jag aldrig ska säga? Sen blir jag ju rädd för att träffa folk igen, jösses de måste avsky mig och undra hurfan någon som jag kan få fortsätta att leva. Dödsstraff på störiga jävlar som mig.

« Äldre inlägg