Omotiverad, det är så jag känner mig. Varför gå upp, varför städa, varför göra något alls?
De sista veckorna har varit galna, så mycket att göra, aldrig en stund för mig själv, nu har jag haft två dagar för mig själv och jag har ingen lust. Det kan vara Gamleby-beskedet, slututställningen som inte är bra gjord från min sida eller det faktum att jag slarvat med medecinen i någon vecka. Kanske att jag varit sjuk och drog på mig en släng av bältros. Idag ska jag jobba matlag, det ska bli kul, för då har jag något att göra. Jag vill verkligen inte bli sån här, tårar som rinner och ingen lust alls att äta.
Jag har verkligen blivit tofflig. När jag inte är med min fantastiska pojke känner jag mig så tom. Jag saknar hans lukt och lena hud, sättet han får mig att må, hur jag kan titta på honom, bara för att han är det bästa jag vet. Eller syskonbarnen är ju mer än allt annat. Sådana blodsband går inte att tävla mot.
Det regnar idag.
