Jag har det så obeskrivligt tungt när jag har pms, vill gråta men det finns inga tårar, jag minns inte ens när jag grät senast. Vill jobba hela tiden, för då stänger jag av. Jag vet ju dock att det inte är ett vinnande koncept, jag har försökt förut och då smäller det efter ett tag. Som min vän sa, jag måste lära mig att vara ensam med mina tankar. Jag trivs ju dock inte med dem, de är så fyllda av saknad. Saknad av något jag inte riktigt vet vad det är. Vänner som är fantastiska har jag, till och med så att jag inte känner något behov av fler. Snart kommer en av de fina att finnas i 08-land i fem månader. Den närmsta och ärligaste har blivit erbjuden jobb långt bort, jag vill ju att hon ska jobba i stockholm, men jag vet också att läget för jobb inom hennes område inte är lätt här.
Ibland, nej förresten ofta undrar jag om det handlar om kärlek. Men jag vet ju hur svårt det är för mig. Tänker på herrn, fina pojken från i somras, han finns med mycket, mycket. Nu tittar jag på tv, där muskelknippet är med, jag minns våren och hur han i höstas sa att jag gärna fått vara tydligare med mina känslor för honom. Varför var inte han tydligare, vad hade det kunnat bli?
Varför kan jag inte bara se framåt, rakt framåt, tänka på att det finns någon där ute för mig, som jag inte mött än. Jag vill ju ha ett VI. Tror jag.
