Ibland inser jag hur trivialt allt det jag tänker på är. Jag gnäller över min ensamhet, ångesten som bor i mig och gräver ett hål, jag har verkligen ont i magen och har inte ätit ett enda vettigt mål mat sedan jag flyttade hem. Alltså mer än två veckor sen, eller fan, vänta, jag åt på nyår! Jag äter ungefär en tredjedel av maten jag har med mig som lunch till jobbet. Dricker kaffe istället.
Har jag skrivit om de sjukt onödiga smsen jag skickade i fredags? Jag blev så arg på min saknad och tomheten. Jag bad om ursäkt senare, det var orättvist mot honom. Men han sa att det var bättre att han fick dem än någon som de skulle såra. Fan alltså.
Men åter till det här med att mina känslor är helt triviala, idag så sändes en radiodokumentär om folkmorden i Rwanda. Det är något att må dåligt över, hur västvärlden reagerar, inte bara i detta fall. Om det är någon katastrof av något slag så ska alla västerlänningar hem, det känns så fel att vi kan fly, men de som har det verkligt svårt tvingas stanna och ofta utan hjälp.
Jag borde uppskatta allt det jag har mer, istället för att älta det jag saknar. Music is my boyfriend.
